Under slutet på December satt jag på kontoret inne i butiken när jag började känna någon form av ångest komma krypande.
Tankarna kretsade väldigt kring hur vuxet, enformigt och halvt tragiskt allt kändes. Som situationen såg ut just då var jag till stor del låst i och med ansvaret över butiken. Ekonomin var just för tillfället riktigt kärv och livet var för likt alla andra med huset, min flickvän och en Volvo V70 från 2004…
I ett litet ryck fick jag ut bilen i hop med ytterliggare ett par andra ägodelar på annons. Små grejerna försvann direkt, men om bilen hörde jag ingenting. Förmodligen då jag satt priset alldeles för högt då jag knappast skulle ha råd att köpa något annat som föll mig i smaken.
Till slut, under helgen som var, hörde dock en seriöst intresserad köpare av sig och gav mig ett fullt godtyckligt bud. Vid det här laget hade dock min värsta ångest sinat och jag körde en fuling. Anledningen var i första hand att jag visste det inte skulle finnas tillräckligt med pengar för att köpa något bättre att köra med just då. Till den spekulant jag hade sa jag att det kommit in bud från annat håll. Det bud som kommit in låg strax över vad jag sagt jag ville ha för bilen. Och, det blev givetvis tyst igen.
Men, efter ett par dagar hörde sig den här mannen av sig igen. Han hade inte riktigt kunna släppa tanken på att köpa bilen i alla fall. Det dröjde ytterliggare en dag, sedan satt jag här, men pengarna på banken, men utan bil…
Väldigt skönt jag har en så gudomlig flickvän som låter mig åka omkring lite i hennes Polo!