Det går lite trögt nu, saker och ting. Men det är bra. Får mig att vilja ännu mer.
Jag har läst något som funkar bra för mig.
En ung amerikan från Atlanta bestämde sig under sekelskiftet 18/19 00 för att ge upp allt och försöka hitta guld. Han samlade på sig lite verktyg, åkte västerut och började gräva.
Efter ett par månader slit lyckades han till skillnad från majoriteten faktiskt hitta små glimrande klimpar. Eftersom mannen i fråga hade läst på insåg han att det inte bara handlade om några små uns guld längs ytan utan att han faktiskt hade funnit en så kallad kedja av guld som sträckte sig ner i jorden.
För att kunna gräva upp en kedja som denna krävdes mer folk, maskiner och utrustning. Mannen bestämde sig därför för att täcka över sitt hål och åka hem för att samla ihop så mycket pengar han kunde. Huset han bott i med sin fru såldes. Likaså många av hans vänners och släktingars. Alla dessa som gjort så enorma uppoffringar följde sedan med ut och så började de alla gräva guld tillsammans.
Till en början gick allt väldigt bra och de hade med det guld de tjänat redan betalt av nästan halva maskinparken. Men.. sen slutade bara kedjan av guld tvärt.
Gänget fortsatte gräva fibrilt, men utan framgång. Ingenting dök upp. Efter ett någon månad av grävande tappade de alla hoppet. De gav upp.
I hopp om att få tillbaka lite av sina pengar såldes hela maskinparken till en skrothandlare för nästan ingenting och de åkte alla tillbaka hem.
Skrothandlaren som köpt alla maskiner var en ganska nyfiken ung man som istället för att bara skrota allting åkte ut till utgrävningen och tittade. Eftersom han inte kunde någonting om att gräva guld tog han med sig en expert som berättade för skrothandlare att det ofta hände att kedjor av guld som denna upphörde för att sedan fortsätta en bit längre ner. Skrothandlaren lyssnade och tog till sig rådet att försöka gräva lite djupare. Och, mycket riktigt, bara 1 meter längre ner hittade de kedjan av guld igen och han kunde med maskinerna han köpt in så billigt börja utvinna guldet i vad som skulle komma att bli en av USA’s största guldgruvor. Skrothandlaren blev så mångmiljonär i dollar på bara ett par år medan mannen från Atlanta bara kunde titta på.
Väl hemma i Atlanta började mannen genast kämpa för att få in pengar och betala tillbaka allt han lånat av släkt och vänner. Han jobbade hårt, men blev också väldigt duktig. Hans genombrott kom när han började sälja försäkringar. Normalt fick man bara en dörr slängd i ansiktet eller folk som skrek NEJ. Men, vad betydde nej då? Mannen ifråga hade gett upp guldgrävandet bara en meter från allt guld. Det skulle inte hända igen. Ett nej blev för honom bara den där biten utan guld som fick honom att ge upp. Ett nej var alltså inte ett nej, men behövde bara kämpa på lite längre “så skulle man hitta guldet igen”. Detta sätt att tänka gjorde honom till en av landets främsta försäkrings säljare och han lyckades både betala tillbaka allt till sina släktingar samtidigt som han själv till slut också blev miljonär.
Sensmoralen: Det är motigt ibland, men ger man sig bara fan på att det kommer bli bättre längre fram så kan man kämpa sig igenom det mesta. Det föder både hopp samt ett sunt sätt att tänka. Riskera inte att stanna en meter från guldet. You are never beaten until you think you are, and so on.
Det gar tvartemot min filosofi “det ar aldrig for sent att ge upp”
Hur lange ska man grava? En meter, t a meter… Jag menar tank om det inte fanns guld, nar ska man da sluta? Nu ar ju inte historien upplagd pa det sattet. Och jag kan se motivationen hos folk nar de hor sanna har historier. Sa manga har aldrig ens forsokt gora natt i sina liv sa visst. Riktigt akarpa blir de nar man hor flertalet liknande historier. Till slut tror man attmdet ar sanning. Precis som i think and grow rich nar han har tio historier. Jag menar han valde tio som blev framgangsrika. Fragan ar, jag har aldrig hort om nagon som misslyckats och arbetat stenhart.
De enda “misslyckande” historierna jag har hort ar fran folk som
1. Pratar ( de ska gora nagot stort men de kommer aldrig till skott
2. De lata ( de som forsoker halvhjartat, som oss med vara butiker. Helhjqrtat dar vore omvi hade oppet dygnet runt mm men nej vi ville ha lediga dagar :)
Numera ar vi de hart kampande, vi ar bada en meterfran guldet, jag menar vi har ju redan striked gold several times. Men den riktigt stora adran narvi innan 2017 om vi fortsatter grava i detta tempo.
hur många joints har du sugit i dig när stavningen är såhär kass?
Jag tänker mer psykologiskt med. Varken du eller jag har någonsin gillat hårt fysiskt arbete. Våra butiker intalade vi liksom oss själva att det inte skulle gå efter ett tag. Då slutade man liksom med allt. Istället för att tänka på hur man skulle få det att fungera började jag tänka på hur man skulle ta sig ur det..