Jag vart sugen på en lång promenad upp i bergen. Så gav mig iväg med en stor flaska vatten och mage full med nudlar.
Väldigt fint! Fortsatte uppåt. Skit fin utsikt.
Så fortsatte jag ännu längre för att möta den lite större korsande vägen som de pekat ut på kartan. Men den kom aldrig. Ett par timmars promenerande slutade istället såhär:
Vägen bara försvann… och jag fick gå samma väg tillbaka igen. Väl nere igen fick jag lite tröst av ett svalkande bad.
Jag gillar att vandra omkring. Förmodligen för att jag tycker om att tänka. Tänker först på något jag vill ha. Ser mig själv i en situation där jag uppnåt det målet. Blir upprymd och motiverad. Börjar smida planer på hur jag skall komma dit. Kommer tillbaka, laddad och full med ideer. Startar med det faktiska arbetet. Och så är man på väg framåt.